Kategoriarkiv: Debatt

Blir gruvbolagen positivt särbehandlade?

Förra året berättade LKAB att de under ett år bidragit med 5 000 000 000 kronor till statskassan, vilket motsvarar 1730 gymnasieklasser/år eller 160 590 hjärtinfarktsoperationer. Igår tillkännagav samma statligt ägda bolag att de tillsammans med Ornitologernas förening låter webbplatsbesökarna följa pilgrimsfalkens häckning i direktsändning.

Bra för Sverige tycker nog många. Gruv-skeptikern skulle troligen snarare säga att dessa och dylika kampanjer enbart är smarta PR-drag av profitjagande bolag som vill få opinionen att vända blickarna från ”ondskefulla” aktiviteter som miljöförstöring och expropriering av mark.

I en ledare i Norran argumenterar skribenten för hur markägare behandlas orättvist och att gruvbolag favoriseras av regeringen, Bergstaten samt mark- och miljödomstolen.

Det påstås att Jokkmokk Iron Mines åsamkat stor skada på en markägarnas egendom, som sedan ersatts till en bråkdel av de faktiska skadornas värde. Bland annat nämns att bolaget ska ha varit ansvarigt för ”en 500 meter lång upplöjd skogsväg och 6 borrhål”. Men vid en närmare granskning av de två oberoende studier som gjorts för att värdera skadorna, framgår det tydligt att borrningarna gjordes på ett existerande kalhygge och att borriggarna följt gamla spår från de skogsmaskiner som användes vid tidigare avverkning. De skador som åsamkats består enligt samma studier enbart av skador på tallplantor på kalhygget.

I ledaren beskrivs ersättningarna till markägarna som ”kaffepengar i sammanhanget”, men i den värdering som genomfördes med samma kriterier för angränsande mark (med 50 istället för 6 borrhål) sattes beloppet till drygt 50 000 kronor. Detta belopp hade förvaltaren för markägaren Jokkmokks Skogsallmänning inga klagomål på.

Frågan man kan ställa sig är på vilka grunder det påstås att 20 000 kronor är ”kaffepengar” för tallplantorna i fråga?

De senaste decennierna går faktiskt förutsättningarna för gruvbolagen, tvärt emot Ledarens slutsatser, alltmer till markägarnas fördel. Från och med 2005 får markägarna, utöver ersättningar för intrång i samband med prospektering, bland rätt till en mineralersättning som innebär att de får ta del av de framtida profiter som genereras av gruvverksamhet som bedrivs på deras mark.

Det är inte bara gentemot markägarna som gruvbolagen står inför höga krav i Sverige. Den troligtvis största utmaningen för att kunna starta en gruvdrift, att få ett miljötillstånd för en ny gruva, tar i genomsnitt 6,9 år (medräknat överklaganden). Detta är i den absoluta toppen bland bland de ledande gruvnationerna – i exempelvis Australien tar det endast mellan 1-1,5 år att få till ett brytningstillstånd.

Exemplet med Blaikengruvan går faktiskt tvärt emot Ledarens tes –  ansökningen om brytningstillstånd i Blaiken beviljades enligt den gamla miljölagen. Enligt den nya, skärpta, miljöbalken som infördes 1999, hade anläggningen högst sannolikt inte godkänts. Här har vi ytterligare ett tydligt exempel på att lagstiftarna faktiskt skärpt kraven på gruvbolagen.

Det leder oss in Blackstone Nickel som ska ha ”saboterat” kalvningsland i Vindelfjällens naturreservat (denna formuleringen kan ifrågasättas: är det rimligt att anta att Blackstone med avsikt förstört renarnas betesmarker?) Blackstone har uppenbarligen varit vårdslösa i sitt prospekteringsarbete, om vi ska tolka domen i mark- och miljödomstolen. Men att företag kan missköta sig, är det verkligen något unikt för gruvbranschen? Och är det verkligen ett illustrerande exempel på att gruvbolag premieras framför markägarna?

De exempel Ledaren tar upp är snarare exempel på hur enskilda företag kan sköta sig mer eller mindre bra (de specifika anklagelserna är dock bitvis grundlösa och vinklade). Men dessa exempel är inte unika för gruvindustrin – och definitivt inte exempel på hur gruvbolag blir särbehandlade jämfört med markägare och andra intressen. Snarare är det tvärt om: Sverige har i en internationell jämförelse rekordlånga handläggningstider för miljötillstånd, vi har fått skärpta miljökrav enligt miljöbalken samt ökade krav på ersättning till markägare enligt den nya minerallagen.

Gruv-skeptikern kanske ska fundera på vad Sverige hade varit för land utan de företag som i grunden byggt sina verksamheter på den mineralrikedom som finns i våra berg. Vad hade Sverige varit utan de hjärtinfarktoperationer och gymnasieklasser som Nobel, Atlas Copco, Sandvik, LKAB, ABB, SSAB m.fl. bidragit med genom skattepengar och arbetstillfällen under det senaste halvseklet?